Driver du med mig?!
När jag kom hem från Gotland i augusti 2008 hade någon satt upp en lapp i mina föräldrars trappuppgång. En helt galen lapp där stora och små bokstäver blandades utan någon logik alls. Det var första gången som jag fick nog, hämtade en blyertspenna och rättade. Lappen satt uppe rättad och fixad ända till i mars året efter. Under den tiden borde det rimligtvis ha hunnit passera en mängd människor; människor som bor i huset och besökare till dem, föräldrar, barn och personal till dagiset på bottenvåningen, men även städare, vaktmästare och rimligen även den felstavande lappskrivaren, som i min värld borde ha reagerat och skämts över alla lappens fel.
ICKE! Fatta den chock jag fick när jag idag, nästan tre år senare åter besökte mina föräldrar och hittade en EXAKT likadan lapp, där inte ett ord, inte en bokstav var ändrad sedan förra gången. Är det någon gång jag varit nära en hjärnblödning så var det då. Min första reaktion var verkligen: "SKÄMTAR du med mig?". 
Jag blir helt tokig bara av att tänka på det. Hur kan man vara så nonchalant och ointresserad dels av de människor som man på något sätt arbetar för, dels av vilket intryck man själv ger? Jag vet inte riktigt vilket yrke den här människan har eller vilken roll den spelar i bostadsrättsföreningen, men jag anser att alla som har till uppgift att förmedla sig till andra människor ska göra det på ett begripligt och korrekt sätt. Att skilja på när man ska använda stor och liten bokstav är det knappast högskoleutbildning på. Det lär man sig (för fan) på lågstadiet! (Och man får ju förutsätta att de inte låter en sexåring som skriver lapparna som ska upp i trappuppgångarna. Väl?)
En kompis till mig använder uttrycket "Alla indianer paddlar inte åt samma håll i den kanoten". Den här kanoten måste vara helt övergiven. Idiot.
En annan hit av samma författare hittar ni här.
